Kulturpolitik. Kulturen kan aldrig vara ett verktyg för politiken, inte ens när det gäller att skapa engagemang, lika rättigheter eller demokrati. Paradoxen ligger i förståelsen att sträva efter att kulturen är fri, samtidigt som det är politikens uppgift att skapa förutsättningar för kulturen genom ett aktivt medborgarskap.

Miljöpartiets nya kulturpolitiska rapport har blivit kraftigt kritiserad, både internt och externt, och det med rätta. Rapporten framstår allt mer som ett tillrättaläggande från en svunnen tid, där omvälvande skeenden som globalisering, digitalisering och nationalstaternas upplösning är en brusande realitet.

Politiken spelar en avgörande roll för att se till att alla medborgare får kunskap, verktyg och möjligheter att delta och uttrycka sig genom olika former i samhällsprocesser och beslutsfattande, samt att ge tillgång till kulturutövande.

Vi lever i en värld som helt styrs av företagens behov av ekonomisk tillväxt och som kräver en ständigt ökande konsumtion. Vi lever i en värld där allting går att köpas och sälja, där till och med reklam har blivit ett uttryck för yttrandefrihet, för att citera Oscar Wilde; ”i en värld där vi vet priset på allt men inte värdet på något”.

Det är därför ett normkritiskt förhållningssätt är så extremt viktigt för politiken. Här kan kulturen visa på normer och värderingar i samhället, vad som finns, vad som styr eller vad som fattas.

Men igen: politiken bör inte styra kulturen, utan så långt det är möjligt skapa ramar för dess fria utövande. Under flera decennier har de här ramarna, som ska ses som en del i att skapa ett aktivt medborgarskap för alla, nedmonterats genom att stödet till de fria institutionerna exempelvis successivt har försvunnit.

Kultur är helt avgörande för hur vi påverkar vår miljö. Det handlar egentligen om allt. Hur vi lever, hur vi konsumerar, vår livsstil, de normer och värderingar som vi anammar när vi rör oss i naturens geografi, i landskapet. Allt det här är kulturellt betingat. Vår kultur bestämmer de avtryck vi lämnar efter oss i vår miljö och på jorden.

Vi ser en historisk utveckling där människor har gått ifrån att leva i en slags kulturell symbios med naturen till en samhällskultur där vi kontrollerar, exploaterar och konsumerar naturen. I modern tid är det vår kultur som bestämmer vårt förhållande till naturen. Klimatproblematiken är en konsekvens av upplysningstiden och industrialismen, och människans tro att vi kan behärska och kontrollera naturen.

Perspektivet blir särskilt tydligt om vi pratar om den urbana kulturen och miljön. Mer än hälften av jordens befolkning bor redan i urbana miljöer. Stadens kultur och konsumtionsmönster kommer att avgöra om vi lyckas skapa en hållbar utveckling eller inte

I en globaliserad värld/marknad har vi blivit reducerade till globala konsumenter i stället för medborgare i en nation. Därför kan politiker och tjänstemän inte påverka marknaden på samma sätt som man kunde förr.

Klimatfrågan och machokulturen är ett tydligt exempel. Kvinnor är mer utsatta än män vad gäller konsekvenser av klimatkrisen, eftersom de är de fattigaste och marginaliserade i många samhällen.

Män har större miljömässiga fotavtryck framför allt på grund av kulturella normer kring maskulinitet. Hegemonisk maskulinitet förutsätter bilen, biffen och de dyra accessoarerna och vissa konsumtionsmönster. Tillsammans med könsmaktsordningen formar den vårt nuvarande ekonomiska system, ett alltigenom ”race to the bottom”.

Det här är frågor som engagerar kulturutövare i Sverige i dag. En del av vår högst utbildade arbetskraft finns inom kultursektorn. I dag belönar vi deras långa utbildningar genom att slänga ut dem i en hopplöst kommersialiserad och osäker verklighet, där det fria konstutövandet bygger på att söka tillfälliga projekt (om man inte råkar vara en av de få lyckliga som hamnar inom en stor institution).

Det här kan vi göra något åt. Vi som politiker kan göra mer för att trygga den alltigenom fria kulturens fortlevnad i vårt samhälle. Och det måste vi göra. Tacken vi kan förvänta oss är att få en skrattspegel lyft framför ansiktet och ett ”fuck-you” till svar. Och det är precis så det ska vara.

• Linnéa Engström, Europaparlamentariker för Miljöpartiet