I mitten av 1700-talet inleddes industrialiseringen i Storbritannien, och över London reste sig snart höga fabriksskorstenar som täta skott, alla bolmandes ut kompakt kolrök. Denna rök omslöt staden i ett dimmigt töcken av kolpartiklar och giftig svaveldioxid, och kom senare att få namnet smog genom en sammanslagning av de engelska orden smoke och fog, myntat av den brittiske läkaren Henry Antoine Des Voeux. 

Situationen i London under tidig industrialisering är inte helt olik den som idag kännetecknar Kinas stora industristäder, där tjock smog numera tillhör vardagen. Det huvudsakliga drivmedlet för industrierna i dagens Kina är kol, precis som i Storbritannien under tidiga industrialismen, men den giftiga smogen av koldioxid och svaveldioxid har i moderna Kina dessutom fått tillskott av en mängd konstgjorda gaser och kemikalier. Situationen är allvarlig. Den statliga myndigheten Hong Kong Observatory rapporterade nyligen att hamnstaden Hong Kong numera i över hundra dagar om året är insvept i ett så tjockt täcke av luftföroreningar att det inte ens går att se konturerna av fastlandet på andra sidan hamnen, bara någon mil bort. I den kinesiska miljonstaden Harbin låg den giftiga smogen i augusti 2013 så tät över staden att alla flygplatser och skolor tvingades stänga över tre hela dagar. Världshälsoorganisationen fastslår i sin rapport Global Burden of Disease (2010), att en betydande del av de över en miljon kineser som dör en onaturligt tidig död är relaterade till smog och luftföroreningar.

Kina, som enligt Världsbanken gick om USA och blev världens största ekonomi förra året (2014), har de senaste trettio åren sett en enorm ekonomisk tillväxt och ökat materiellt välstånd. Men det sker till ett väldigt högt pris. En av dem som envist framhåller att Kina måste tänka om är Mei Ng, tidigare ordförande för Hong Kongs Friends of the Earth (i Sverige Jordens Vänner). De senaste tjugo åren har hon varit engagerad i alltifrån parkförvaltning, barnhälsa och stadsodling i sin hemstad Hong Kong, men kanske ändå mest av allt är hon en stark röst för att mota bort smogen från de kinesiska städerna. Hon jobbar idag oförträget vidare som rådgivare åt Hong Kongs stadsledning, och trycker ständigt på hur Kina förvisso har rätt till samma utveckling som de rikare länderna i värden, men att tekniken måste ske på modernare sätt. I denna anda startade Mei Ng år 2001 upp det årliga lådbilsrace, där alla tävlingsfordon uteslutande är solcellsdrivna. 

Kinas befolkning har rätt att leva i samma materiella välstånd som befolkningen i Europa och Nordamerika gör. Men det är ett faktum att jordens resurser inte räcker till ifall detta materiella välstånd skapas på samma slösaktiga sätt.  

Mei Ng har hyllats och prisats bland annat i FN för sitt engagemang, men också ifrågasatts för sitt fokus på individens ansvar. Men hon står fast vid sin devis. Genom aktiva levnadsval och konsumtionsval, menar hon, kan vi påverka och styra utvecklingen i den riktning vi vill. Men då måste fler få chansen att göra aktiva val. Som ordförande för Hong Kongs Friends of the Earth skriver hon: 

"Det är de kinesiska kvinnorna som håller nyckeln till hållbar utveckling. Genom att bättre lyssna på dem, stärka deras möjligheter att göra självständiga ekonomiska och sociala val, kommer belastningen på Kinas ekosystem att radikalt minska. Föreställ er vilket avtryck och inverkan 600 miljoner stärkta kvinnor kan ha för vilken väg vi går. Kinas kvinnor kan göra världens största skillnad”.