För att en gröda ska kunna växa krävs både vatten och jord för grödan att slå rot i. Men när ingenting finns för att hålla jorden kvar, så förvandlar sol, regn, vind och vatten snart den bördiga marken till en hård, ogästvänlig barmark. 

Miljöorganisationen Green Belt Movement, baserad i Kenya, arbetar för att motverka denna utarmning av jordbruksmarken genom att istället integrera träd och skogsbruk i jordbruket. Green Belt movement etablerades på 1970-talet, med blivande Nobelpristagaren Wangari Maathai (1940-2011) i spetsen. Namnet på rörelsen inspireras av det ”gröna bälte” som träd skapar i landskapet. Det allra första bältet planterades av Wangari Maathai själv på Världsmiljödagen, 5 juni 1977, i Kenyas huvudstad Nairobi.

Tekniken, som allmänt kallas agroforestry, går ut på att se träden och skogen som en tillgång för jordbruket istället för en konkurrent om odlingsmarken. Vissa träd är genom sina starka rötter exemplariska för att motverka erosion, andra ger skugga mot den heta solen, ved, skydd mot vind och regn, och återigen andra ger frukt, vilka kan säljas på den lokala marknaden för en liten ekonomisk vinst. 

Metoden har visat sig så effektiv för småskaliga familjejordbruk, att det inte är att undra på att biståndsorganisationer såsom Vi-skogen, Plan Vivo och Aid for Africa alla har agroforestry som nyckelverksamhet. För att bara nämna några. 

Men så har det inte alltid varit. Och för Wangari Maathai handlade det inte enbart om att motverka erosion av jordbruksmarken. Hon engagerade sig för kvinnors demokratiska rättigheter i ett land som på 1980- och 1990-talen i det närmaste var en enpartistat, genomsyrad av korruption med klara inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter och där självaste frihetsparken, Uhuru Park, var tänkt att ge plats åt skrytbyggen av stål och plåt. Om inte Wangari Maathai och hennes medsystrar lyckats skapa internationell opinion mot bygget, vill säga.

För sitt arbete med Green Belt Movement, och hur återplanteringen av träd så tydligt stärkt kvinnliga jordbrukares liv, belönades Wangari Maathai med Nobels fredspris år 2004. Hon fick priset med motiveringen ”för hennes insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred”, och blev första kvinna från den afrikanska kontinenten att erhålla priset. Av sina politiska motståndare, vilka bland annat innefattade den ständiga presidenten Daniel arap Moi, blev hon däremot i en uppmärksammad skandal utskälld som en ”galen kvinna som borde vara tyst”. 

Med nya politiska vindar välkomnades Wangari Maathai till slut ändå in i politiken. Då Mwai Kibakis nybildade regnbågskoalition år 2003 vann parlamentsvalet och bröt den tjugofem år långa sviten av Daniel arap Mois styre, blev Wangari Maathai utnämnd till vice miljöminister. I denna position reste hon världen runt och lyfte upp frågor om hållbar utveckling och kvinnors rättigheter för värdens politiker. Under sin tid i de politiska korridorerna lade hon grunden för Mazingiras Gröna Parti, Kenyas egna miljöparti, som arbetar vidare med att stärka jordbrukande kvinnors livsvillkor.  

Green Belt Movements arbete till trots är skövlingen av träd och skog för att ge plats åt jordbruk än idag ett stort miljöproblem, då resurslösa jordbrukare ofta inte ser något annat val än att röja marken från träd för att frigöra en liten jordplätt att odla mat på. Samtidigt fortsätter träd att planteras, och växa. Sedan Green Belt Movement startade på 1970-talet har över 50 miljoner träd planterats. Och fler är på väg.