På söndag är det årsdagen för mordet på den ryske oppositionsledaren Boris Nemtsov, som mördades kallblodigt utanför Kremls portar. Vi – och min arbetsplats Europaparlamentet – markerar årsdagen med nya analyser av Ryssland, om hur EU och resten av världen ska lyckas leva vidare med grannen i öster.

I dagsläget omfamnar Ryssland den populistiska extremhögern i Europa och stödjer brittiskt utträde ur EU för att försvaga EU. Samtidigt avviker flera EU-stater från demokratiska spelregler, som Ungern och Polen, vilket på längre sikt spelar Kreml i händerna. Det fanns en oro efter murens fall att före detta kommunistiska diktaturer skulle återgå till auktoritära fasoner och något av detta verkar nu ha besannats.

För en tid sedan kom jag överens med en ung rysk journalist vid den ryska oppositionstidningen Novaja Gazeta i S:t Petersburg om att försöka skriva ett antal gemensamma artiklar kring frågor som oroar oss på bägge sidor om Östersjön: klimatet, miljön, demokratin, desinformationen och de nya, påhittade ”nyheterna” som dyker upp lite överallt, också hos oss, inte minst i invandrarfientliga kretsar. Är det något vi kan lära oss av varandra, finns det något sätt på vilket vi kan hjälpa civilsamhället?

I en första respons till mig skriver journalisten Alexandra Garmazjapova bland annat att vi i väst tror att vi kan överbrygga klyftor genom att basunera ut sanningar. Och att ryssar i allmänhet inte har någon nytta av att känna till olika ”sanningar”. Garmazjapova var en av dem som uppdagade de så kallade trollfabrikerna i S:t Petersburg, där hundratals människor dagligen systematiskt fabricerar och sprider förvrängd information.

I väst utgår man felaktigt från att när Ryssland väl får veta sanningen, om kriget i Ukraina, om internet-trollen som sprider desinformation, om den massiva ryska korruptionen och så vidare, så kommer det ryska folket att protestera mot lögnerna, säger Garmazjapova, och hävdar att ryssarna mycket väl känner till sanningen om kriget i Ukraina och om korrupta och sponsrade internet-journalister. Problemet är att sanningen inte hjälper dem. Vanliga ryssar behöver ingen sanning för de inte har någon nytta av den. Den ryska propagandan är ett led i ett slags samhällsfördrag, menar hon. Ryssarna vill tro på lögnerna. En stat måste bygga på en idé och idag är den idén ett mäktigt Ryssland som räddar världen. Det är en idé som inte ens förutsätter särskilt stora ansträngningar. Man kan bara sitta hemma, titta på ryska tv-nyheter, glädja sig över Rysslands storhet och skälla på det förskräckliga väst som sätter käppar i hjulen för Ryssland.

För bara ett par år sedan var vi helt oförberedda på det ryska propagandakriget, men också på de förvrängda nyheter våra egna invandrarfientliga kretsar går ut med. Utvecklingen har löpt parallellt med att invandrarfientliga kretsar i Europa skapat plattformar för påhittade nyheter på internetsajter som fått stor spridning.

EU har också vaknat, sent omsider. Vi har ett initiativ, East Stratcom, som varje vecka publicerar en översikt över desinformationen, ”Desinformation Review”. Senast förra veckan bad initiativet oss Europaparlamentariker om draghjälp. Avsikten är att peka på mängden vilseledande information som dagligen når invånarna i Europa.  Putins stöd till extremhögern, som med sina internet-plattformar och hatsajter hittar på nyheter om invandrare och uppmanar invånarna att inte tro på de traditionella medierna, tjänar samma syfte.

Eller som Alexandra Garmazjapova påpekar: Kreml försöker med stöd av farliga krafter i Europa vädja till djuriska instinkter hos människor – homofobi, invandrarfientlighet, den vita rasens överhöghet och så vidare. Det handlar om ett försök att få också européerna att sluta tänka. Vi behöver egna mekanismer för att avslöja och demaskera trollen, också i Sverige