Fisk är den viktigaste proteinkällan för människor på den afrikanska kontinenten. Överfiske i fattigare länders vatten leder till bristande matsäkerhet och i slutet risk för svält. I en framtida värld med samma tryck på jordens resurser och en ökande befolkning kommer behovet av vad havet kan ge att öka. Den produktiva jordbruksmarken kommer att minska som en följd av klimatförändringarna vilket enligt FN:s beräkningar ytterligare kommer att spä på en utveckling där människor måste fly från sina hemländer.

Samtidigt som behovet av mat från havet ökar är konkurrensen hård. Stora aktörer som Kina, Korea, Taiwan och Ryssland driver en alltmer aggressiv politik för att få tillgång till de minskande marina resurserna. Flera av dem uppfyller inte sina skyldigheter i internationella överenskommelser och respekterar heller inte grundläggande mänskliga rättigheter.

I den här situationen måste EU visa ledarskap.

EU ska främja ett hållbart fiske i alla internationella sammanhang och det viktigaste kravet är att EU:s båtar bara får fiska på ett överskott som lokalbefolkningen inte själva behöver.

EU är för närvarande världens största marknad för fiskprodukter och har en av de största fiskeflottorna. Det ger inflytande och EU måste använda detta inflytande på den internationella arenan för att minska överfiske och förbättra normer för öppenhet så att man kan bekämpa korruptionen och få slut på slavarbetet på fiskefartyg. Vi måste leda utvecklingen mot ett hållbart fiske genom en kapplöpning mot toppen stället för det ras mot botten som pågått alltför länge.

Ett glädjande exempel är det nya fiskeavtal som EU har tecknat med Mauretanien. I förhandlingarna lyckades EU övertyga Mauretanien att alla fiskeavtal som landet tecknar med tredje part ska bli offentliga. Tidigare var det omöjligt att veta hur många länder som fiskade i vattnen och hur det påverkade de olika fiskebestånden.

Insyn är viktigt, inte minst för journalister och lokala fiskarorganisationer i utvecklingsländerna. De behöver information för att kunna ställa sina regeringar till svars ifall allt inte går rätt till. För att få hela bilden klar för oss så behöver vi också information om alla privata avtal som enskilda EU-båtar tecknar direkt med myndigheter i andra länder. Det behövs dessutom regler och insyn när det gäller samriskföretag och hur de bildas. Idag är bilden bristfällig och det går inte att försäkra sig om att vi inte konkurrerar med utvecklingsländernas lokala fiskesamhällen.

Bit för bit måste vi öka öppenheten och tvinga andra fiskenationer att följa efter. EU måste fortsätta att reglera sitt fiske utanför unionen och öppna dörren för mer insyn.

Som grön EU-parlamentariker och vice-ordförande i fiskeutskottet jobbar jag aktivt med att driva på utvecklingen i de här frågorna. Jag är numera ansvarig för lagstiftningens utformande i frågor om hur EU:s handelsflotta kan och bör fiska hållbart i fattigare länders vatten.

Vi har allt att vinna på en värld där människor har förutsättningar att bygga en framtid i sina hemländer och slipper fly i rangliga båtar över Medelhavet för att undkomma hungersnöd och fattigdom.

Linnéa Engströms rapport: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-%2f%2fEP%2f%2fNONSGML%2bREPORT%2bA8-2016-0052%2b0%2bDOC%2bPDF%2bV0%2f%2fSV 

Kommissionens hemsida om fisket utanför EU: http://ec.europa.eu/fisheries/cfp/international/index_sv.htm