Det går att rädda Östersjön. Men då krävs det att vi gör upp med destruktiva beteenden och vårt egoistiska sätt att roffa åt oss av vad naturen kan ge. Den första förvaltningsplanen för Östersjön, som Europaparlamentet nyss godkände, är ett bra exempel på vad som kunde ha blivit en räddningsplanka för våra hav och för fisket, men som inte blev det.

Ett hav är inget akvarium där alla faktorer går att kontrollera. Det är självklart svårt att veta exakt hur ett maximalt hållbart uttag som mål ska nås eller hur det ser ut i verkligheten. I vårt känsliga innanhav Östersjön är situationen dessutom ytterligt svår. Graden av syrefattigt saltvatten, föroreningar och övergödning spelar också in på hur ekosystemet mår och hur fisken frodas. Livskraftiga torskbestånd minskar i sin tur algblomningen.

Östersjöplanen reglerar fisket av torsk, sill och skarpsill och är den första förvaltningsplanen som antas efter den nya fiskereformen inom EU. Det är också den första planen där parlamentet och ministerrådet, det vill säga medlemsländerna, gemensamt sätter en gräns för hur mycket medlemsstaterna får fiska.

Rätt använd kan förvaltningsplanen rädda fiskbestånden. Finns viljan så finns verktygen i planen som kan fungera som räddare i nöden.

Förhandlingarna om planen har varit hårda. Vi nådde inte hela vägen fram med att försvara parlamentets ambitiösa position som skulle ha inneburit ett stopp för överfisket inom EU. Gröna gruppen i Europaparlamentet lyckades ändå få med ett antal skyddsmekanismer i Östersjöplanen. I praktiken betyder det att EU-kommissionen förutsätts lägga ett förslag om kvoter i enlighet med skyddsåtgärderna för att begränsa fisket.

För att nå målet om Östersjön med livskraftiga fiskebestånd måste vi fiska på ett sätt som garanterar att fiskebestånden återställs och bevaras. Vi måste helt enkelt fiska lite mindre så fisken kan växa till sig och återhämta sig, vilket i sin tur skulle ge oss en mer långsiktig och stabil ekonomisk avkastning. Den nya fiskepolitiken var tänkt att vara ett trendbrott mot ett historiskt dåligt fiske där fiskebestånden har pressats på ett ohållbart sätt. Maximalt hållbart uttag medger ett visst uttag av fisk över tid så att bestånden har en god tillväxt och inte pressas till kollaps.

Men i stället för att fastställa hur mycket under hållbarhetsnivån vi skulle fiska kom förhandlingarna om Östersjöplanen istället att handla om i vilka situationer man får fiska över nivån och hur mycket över nivån. Det betyder att den beslutade Östersjö-planen inte håller sig inom det mål som anges i artikel 2 i lagen i grundförordningen för EU:s fiskepolitik.

Tyvärr kommer inte Östersjöplanen att rädda torsken. Planen handlar snarare om att undvika kollaps än om återhämtning av friska torskbestånd.

Nu kommer ett första test av de överenskomna säkerhetsåtgärder vi lyckades få med i planen: för tre veckor sedan kom en alarmerande rapport om tillståndet för torsken i västra Östersjön. Vi vet redan att tillståndet för det östra beståndet länge har varit kritiskt. EU-kommissionen ska nu ta fram ett förslag för fiskekvoter i Östersjön, baserat på vetenskapliga råd och med utgångspunkt i Östersjöplanen. Därefter är det rådet, det vill säga medlemsländerna, som ska anta kvoterna i oktober. Jag förväntar mig att kvoterna är anpassade till säkerhetsåtgärderna i planen.

Vi har allt att vinna på att sätta ett stopp för utfiskningen av europeiska vatten. Från ett medborgarperspektiv är det dessutom viktigt att EU:s institutioner respekterar och följer de beslut vi tar och inte urholkar dem genom att vid första bästa tillfälle driva igenom motstridiga beslut.

Linnéa Engström

EU-parlamentariker (MP)

vice-ordförande i Europaparlamentets fiskeutskott