Den första rapporten om feminism och klimaträttvisa banar sin väg genom EU-systemet. Det har tagit nästan två år att få göra den här rapporten och motståndet har varit massivt. 

”Vi får inte skrämmas med klimatflyktingar”, säger de progressiva. ”Vi kan inte stå bakom någonting tvingande om kvinnors rättigheter till klimatfinansiering eller sexuella och reproduktiva rättigheter”, säger de konservativa. Men nu står jag ändå här med ett betänkande som fått brett stöd i utskottet och som ska röstas av hela parlamentet i januari. Jag tror att det här är början på något stort. På det senaste klimattoppmötet i Bonn antogs den första jämställdhetsplanen inom ramen för Parisavtalet. Alla medlemsstater ska nu välja en kontaktpunkt för arbetet med jämställdhet och klimat, ett stort steg framåt för en fråga som varit så nedprioriterad och motarbetad. 

I FN-systemet pågår arbetet med att föra in en ny kategori av klimatflyktingar pågår i den nya globala strategin för migration. Och i det arbetet ska EU vara pådrivande, det är också det mitt betänkande handlar om. EU:s flyktingpolitik är ett haveri och ett fatalt misslyckande vad gäller rättssäkerhet och ansvarstagande. Med prognoserna om en ännu mer orättvis värld, brist på resurser och ökande temperaturer globalt som driver människor på flykt, så förstår även konservativa politiker att något måste göras. Människor som förlorar allt genom översvämningar och torka har i dag inga rättigheter, och de blir i ökande takt klimatflyktingar. 

Klimatfrågan kommuniceras ofta som höjda temperaturer och vattennivåer. När vi pratar om klimaträttvisa så pratar vi om människor i andra delar av världen, i de länder som drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser. Därför är det viktigt att lyfta lokala exempel och en som gör det är människorättsaktivisten Maxida Märak som nyligen medverkade i ett seminarium på Europahuset där hon lyfte behovet av klimaträttvisa i Sverige.

Märak berättar hur det är för de renskötande samerna att leva i frontlinjen av klimatförändringarna. Tre hundra renar gick genom isen när de skulle vallas till nya betesmarker. Det ska egentligen inte kunna hända, men vintrarna blir varmare och de gamla stigar där samerna vallat sina djur i generationer, och där isarna fungerat som färdväg, håller inte längre. Det här skapar enorma problem för människor och djur i norr. Hela ekosystem förändras nu fort framför våra ögon och därför är det så viktigt att lyfta samtalet om rättvisa. Mest utsatta är de diskriminerade och marginaliserade i våra samhällen. För att inte nämna hur djuren drabbas. Har ni sett den svältande isbjörnen som raglar fram, för trött, för utsvulten för att hitta föda? En tydligare bild av den skenande klimatkrisen får vi knappast. 

Vi förfäras över slavlägren i Libyen. Det är fruktansvärda berättelser som kommer fram och vi letar efter de skyldiga: EU, Afrikanska unionen och den organiserade brottsligheten. Få tittar ur ett längre perspektiv. Varför måste människor flytta på sig? Vart var de på väg när de hamnade i slavlägren i Libyen och vad var det som drev dem från familj och allt det välkända i hemlandet? En förklaring är rovdriften på naturresurser och klimatförändringarnas konsekvenser som stor bidragande faktor till våldet, konflikterna och den migration som vi nu bevittnar. Det kommer inte att lösa sig av sig självt. Redan 2007 beskrev FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon konflikten och våldet i Darfur, Sudan, som ”världens första klimatkonflikt”. 

Svaret på alla dessa utmaningar handlar om att stoppa och anpassa oss till klimatförändringarna och skydda de allra mest utsatta genom en inkluderande och feministisk klimatagenda.