Kan någon egentligen äga ett hav, eller ens en del av det? Är inte fiskebestånd och hav precis sådana allmänningar eller ”common goods” som kommer alla till del just för att de inte känner av några gränser? 

Det tycker inte britterna. De vill ha tillbaka ”sitt hav” och de allra mest hårdföra pratar om ”övergrepp”, ”vårt stulna hav”, ”plundrandet av brittiska vatten” och ”40 år av orättvisa”. 

Fiske är en ikon för självbestämmande och frihet och blir en tydlig symbol för den kränkta självkänslan hos ”the brexiters” och vad man från brittiskt håll nu vill uppnå med att lämna unionen. 

Allt det här gör förstås den europeiska fiskeindustrin väldigt nervösa.Det handlar om jobb, investeringar och inkomster som riskerar att gå förlorade. Uppskattningsvis 65-70 procent av fångster i EU-vatten fångas just i ”brittiska vatten”, och 86 procent av process-industrin inom EU är beroende av fisken från Storbrittanien. Ett trumfkort för EU är förstås att hävda att i princip allt som fångas i brittiska vatten exporteras till EU-marknaden. Om britterna kastar ut de europeiska båtarna så kontrar EU med att lägga straff-tull på den brittiska fisken. Men risken är att de här två processerna, det vill säga tillgång till EU-marknaden och tillgång till fiskevatten blir två helt separata processer som förhandlas för sig. 

Många hävdar också, bland annat danskarna och holländarna, att de fiskat i ”brittiska vatten” ända sedan medeltiden. Ett grundfundament i ”Common fisheries policy”, grundlagstiftningen inom EU som rör fiske, är att allt vatten är delat vatten och tillhör unionen, så att alla som fiskar har tillgång till de fiskebestånd som rör sig över vidsträckta områden. Gällande det pelagiska fisket som fiskas av svenskar, så handlar det om 12 båtar som påverkas direkt. Värdet av det svenska fisket i brittiska vatten uppgår till ca 10 procent (ca 8.4 miljoner euro) av totalen, vilket i princip betyder att endast vårt fiske i dansk zon är större. Det är främst sill, makrill och tobis som fiskas i brittisk zon.

En irländsk kollega drog ner skrattsalvor under debatten när han hävdade att EU kanske kan stoppa fisken och fånga den innan den simmar in i de s.k. ”brittiska vattnen”. 

Kollegan Diane Dodds från Nordirland fick mycket sympati när hon pratade om den hårda erfarenhet de haft på NordIrland om förhandlingar: ”orden och tonen är allt”, sammanfattade hon. Många manade till sans och återhållsamhet: ”låt oss komma överens”. 

Sammanfattningsvis så är en ”win-win deal” för alla det absolut bästa. Helt avgörande för att komma överens är respekt och tillit. Allt för många förlöjligar sin motpart i förhandlingar för att vinna snabba segrar. Istället för att få en medspelare får du en fiende. Det värsta du kan göra som politiker är att få din förhandlingspart att tappa ansiktet och förnedras. Tyvärr händer det här alltför ofta då många kör ett slags macho-spel. Tongångarna går hårda främst från brittiskt håll, men hur de olika korten kommer att spelas får vi inom kort se, processen ska bara ta två år!