Nu tänkte jag berätta om något av det mest spännande som jag deltagit i under de här åren i EU-parlamentet. Det är EU-kommissionens arbete med att höja standarder i det internationella fisket genom den så kallade ”IUU-förordningen”. IUU står för illegalt, oreglerat och orapporterat fiske. Fiskesektorn dras som känt är med stora problem: slavarbete, människohandel och förstörelse av ekosystemen är mycket vanligt . Speciellt i länder där det är svårt att övervaka de egna fiskevattnen.

Det var de gröna i EU-parlamentet som initialt lanserade idén om IUU-förordningen och lagen är idag det enda, och bäst fungerande systemet i världen för att få ekonomier att höja sina miljömässiga och sociala standarder.

IUU-förordningen bygger på gula och röda kort. EU som är världens största marknad för fiskeprodukter kan sätta rejäl press genom att utfärda dessa kort. Det gula kortet placerar en stat under ”övervakning”. Varje stat som utövar olagligt fiske (eller inte gör tillräckligt för att förhindra det) listas och uppmanas sedan att genomföra lösningar som säkerställer respekten för internationella konventioner. Om landet lyckas får de ett "grönt kort”. Om de inte lyckas får de ett "rött kort" vilket leder till ett exportförbud av fiskeriprodukter till EU-marknaden.

Systemet sköts av EU-kommissionen avdelning för sjöfartsfrågor och fiske (DG MARE). Sedan 2012 har DG MARE annonserat 25 gula kort på fiskeområdet. 17 av dessa ärenden har avvecklats, 11 ledde till ett grönt kort medan 6 ledde till ett rött kort. Filippinerna flyttades till exempel från gult till grönt, medan Kambodja fick se ett gult kort förvandlas till ett rött.

Systemet med gula, gröna och röda kort är intressant. Med start 2012 började man med systemet att utfärda en skarp varning från EU- kommissionen, följt av inspektioner som utförs av kommissionens tjänstemän. Det är de senare som bestämmer om det är aktuellt att initiera det gula kortförfarandet. DG MARE och landet under inspektion upprättar regelbundna kontakter, organiserar kontroller och tar tillsammans fram ett handlingsprogram. EU-parlamentet kan besluta att göra egna inspektioner, även om de inte har någon formell roll i den gula kortprocessen. Till exempel ledde jag en mycket viktig delegation till Thailand när landet fått sitt gula kort. Thailand är en av världens största exportörer av sjömat och fisk så kortet hade stor betydelse för hela den thailändska ekonomin. Du kan läsa mer om resan här.

Om landet som blivit varnat med ett gult kort anses ha gjort tillräckligt för att bekämpa olagligt fiske ger kommissionen ett grönt kort. Ett rött kort kräver ett kommitologi förfarande, och i extrema fall kan landet placeras på en svart lista om ministerrådet bestämmer det.

Det gula kortsystemet driver på det aktuella landet att genomföra lösningarna själv. När det gäller det senaste i raden av länder, Vietnam så har har landet och dess myndigheter satt igång med att transformera fiskesektorn:

- Problemet I Vietnam är att i princip allt fiske är olagligt eller oreglerat. Inom några månader blev frågan om det olagliga fisket en nationell fråga. Det gula kortet har inspirerat en genuin PR-kampanj i ett land med nästan 100 miljoner människor, med logotyper, annonser, kvalitetsmärkning och ständig rapportering.

- En annan positiv nyhet är att fiskare har börjat organisera sig genom inrättandet av två föreningar: VINAFIS för fiskeföretag och VASEP för producenter och exportörer. Dessa representativa organisationer har gjort frågan till sin främsta prioritet, samlat de nödvändiga budgetresurserna och publicerat en vitbok om bekämpning av olagligt fiske i Vietnam. Organisationerna arbetar nu i nära samarbete med berörda ministerier (fiske, miljö, tull osv.).

- För det tredje upprättades och antogs en ändrad fiskerilag som trädde i kraft den 1 januari 2019. Denna lag omfattar 9 kapitel om två pelare: kampen mot olagligt fiske och skapandet av 16 skyddszoner längs den vietnamesiska kusten . När det gäller den första pelaren var uppgiften enorm: minska fiskeflottan med 30 procent (för närvarande finns det 110 000 fartyg), installera GPS-system i 3 000 av de största båtarna och utrusta 12 000 medelstora båtar med en mer grundläggande VPX-transponder. Dessutom måste de genomföra ekonomiska sanktioner och ökad resursövervakning, särskilt för tonfisk.

Med tanke på att Vietnams ekonomi till 17 procent utgörs av av fiske och vattenbruk, är frågan om fisket helt avgörande för landet. Exporten till EU uppgår till 1 miljard euro per år. Det gula kortet har minskat exporten med cirka 30 procent. Ett rött kort skulle leda till exportförbud och skulle också undergräva landets rykte inom vattenbruk, vilket är ett ännu högre pris att betala för ett fattigt land.

Visserligen har arbetet med att bekämpa olagligt fiske en kostnad, men den är försumbar i sammanhanget. Det är istället en investering som snabbt ger fördelar till landet i form av bättre fångster, förbättrad kvalitet, skydd av ekosystemen och starkare lokal turism.

Men det gula kortets koncept är också baserat på partnerskapets logik som har byggts upp mellan Vietnam, dess fiskare och sjöfartsindustrin å ena sidan, och DG MARE å andra sidan. I motsats till vad vi ofta ser är DG MARE mycket involverade här, genom en ständig pågående dialog. EU-kommissionen fungerar som h en facilitator för framgång.

Goda exempel förtjänar att främjas, självklart är det ett jättejobb att styra upp helt okontrollerade fiskeflottor. Vietnam måste nu utarbeta en rigorös handlingsplan över flera år, och genomföra en oberoende revision varje år. Att bygga nära samarbete med NGO:s som är verksamma på fiskeområdet - särskilt WWF - rekommenderas också, antingen i Hanoi eller i Bryssel.

Den här texten bygger delvis på det här blogginlägget av Daniel Guguén; Euroactive:

https://danielgueguen.blogactiv.eu/2018/12/19/the-yellow-card-an-eu-concept-for-reshaping-developing-economies-at-no-cost-the-example-of-vietnam-fisheries/