Plastskräpet - ett hot mot levande hav

Varje år hamnar tio miljoner ton avfall, främst plast, i haven.Haven har förvandlats till världens största plast-soptipp. Plasten orsakar stora problem i miljön, eftersom den tar enormt lång tid att bryta ner och eftersom den bär med sig farliga miljögifter som skadar djur och växter. FN anser att plastavfall i havet är en av de viktigaste globala miljöfrågorna.Det är idag bara en liten del av all plast som återvinns.

Havsströmmarna har fört ihop stora kontinenter av plastskräp i världshaven, som i Atlanten och Stilla havet, som omfattar cirka 100 miljoner ton, varav ungefär 80 procent består av plast (cirka 80 miljoner ton plast).

Vattenlevande djur trasslar in sig i plastskräpet. Havsfåglar dör svältdöden när deras magar fylls av plast. Mer än en miljon fåglar och hundra tusen däggdjur dör varje år världen över efter att ha fastnat i eller ätit plast som de hittat i havet. Var tredje havsfågel äter plast i tron att det är föda.Plasten hämmar sannolikt djurs reproduktion.

Men den osynliga plasten utgör kanske ett ännu större problem. Såna plastfibrer lösgörs bland annat vid vanlig tvätt men är också resultatet av nedbrytning av större skräp. 

Plast innehåller kemiska tillsatser som kan vara hormonstörande eller cancerframkallande. Organiska miljögifter som DDT och PCB kan fästa vid plasten som äts upp av fiskar som tror att de är plankton vilket gör att gifterna anrikas i näringskedjan. 

Runt 80 procent av plasten i havet kommer från land. Bland de stora källorna till marint skräp finns soptippar, och nedskräpning som förs till havet via vindar och floder.

Cirka 25 miljoner ton plastavfall genererades i EU år 2008. Nästan hälften av den plasten slängdes på soptippen. Bara en femtedel av materialet återvanns. År 2015 beräknas EU generera 30 miljoner ton plastavfall, bland annat på grund av den ökande mängden förpackningar. 

Under 2010 släpptes 95,5 miljarder plastkassar (1,42 miljoner ton) ut på EU-marknaden, varav de flesta (92%) var avsedda för engångsbruk.

Pant på plastflaskor har varit effektivt i Sverige (över 90% återlämning), men pant finns inte i alla EU-länder. EU-snittet är därför 50% återlämning.

Ett viktigt steg för mindre plast togs när EU i april 2015 beslutade om nya regler för att minska användningen av tunna plastpåsar. Medlemsländerna kan nu välja en av två metoder för att komma åt problemet. Antingen genom att ta betalt för plastpåsar senast 31 december 2018 eller genom att införa åtgärder som sänker årsförbrukningen till 90 plastpåsar per person år 2019 och därefter till 40 påsar per person år 2025. 2010 använde medborgarna i EU i genomsnitt 198 påsar per person och år och mer än 8 miljarder kassar förvandlades till svårnedbrytbara EU-sopor.

Vad kan vi göra? 

Det finns en öppning för att lösa plastkrisen nu, då EU ska ta fram nya lagar om cirkulär ekonomi och avfallshantering.

Några förslag för att komma tillrätta med några av de största källorna till plastskräp: 

1. EU-pant på alla plastflaskor. Vi har redan pant på PET-flaskor i Sverige, men sådan pant finns inte i alla EU-länder idag. Med en gemensam EU-pant kan alla flaskor pantas – även i ett annat land än där de är tillverkade. Nästa steg är att undersöka möjligheten att införa pant på fler plastförpackningar och påsar.

2. Återvinning ska bli obligatoriskt i alla EU-länder. Det räcker inte att medlemsstaterna ”uppmanas” att vidta åtgärder, som idag, utan det behövs bindande krav på återvinning. För att alla plast ska gå att återvinna behövs också ett förbud mot kemiska tillsatser som försvårar återvinning.

3. Förbjud soptippar och export. Det bör vara förbjudet att slänga plast på soptippen i alla EU-länder. Ett sådant förbud finns redan för däck, vätskor och sprängämnen. Det bör också bli förbjudet att exportera plastavfall till länder utanför EU, där plasten riskerar att hamna på öppna soptippar.

4. Förbjud mikroplast i hygien- och hushållsprodukter. Det finns idag mikroskopiska plastpartiklar i t.ex. skrubbkrämer och många andra skönhetsprodukter. Mikroplasterna tas inte om hand av reningsverk och hamnar därför direkt i havet.

5. Använd mindre plast. Det går att utforma riktlinjer för produkter så att de använder mindre plast. Större krav på tillverkare ska leda till färre engångsförpackningar. Bättre än att återvinna plast är att inte använda den alls. 

Det finns naturligtvis fler saker att åtgärda – t.ex. plastfibrer i kläder som hamnar i havet när man tvättar, eller gamla fiskredskap som finns kvar i havet. En stor seger vanns i och med att EU-parlamentet  tog ställning för att minska användningen av plastpåsar .

Åtgärder på EU-nivå jämfört med i Sverige

Eftersom plast i havet är ett gränslöst problem som i hög utsträckning kommer från varor som handlas internationellt, behöver mer göras på EU-nivå. 

Att plasten hamnar i havet är ytterst ett resultat av att vi slösar med naturresurser. Det produceras helt enkelt för mycket plast, särskilt från olja. Av det som produceras används allt för mycket endast en gång, som förpackningar, eller för produkter med kort livslängd eller lite användning som billiga leksaker. EU ligger i flera avseenden före Sverige när det gäller att ha en politik för att hushålla med naturresurser. Kanske för att Sverige av hävd är en viktig producent av råvaror som stål och skog. Det är viktigt att EU-kommissionens förslag och initiativ påskyndas och skärps, i stället för att förhalas och försvagas.

Ett resultat av en slapp naturresurspolitik är att vi får för mycket avfall att ta hand om. Men avfallspolitiken behöver också skärpas. Även här ligger EU i vissa avseenden före Sverige, i andra avseenden efter. EU:s avfallshierarki – att man ska först förebygga avfall, sedan återanvända, sedan återvinna material, först därefter bränna avfall och i sista hand deponera avfall – är en bra utgångspunkt i avfallsarbetet. Det gäller att flytta upp i hierarkin. Men inte genom att börja i botten och bara ta ett steg i taget. Det är till följd av krav från EU som Naturvårdsverket i december 2013 beslutade om ett nationellt program för att förebygga avfall. I Sverige har vi varit duktiga på att undvika deponier, men tenderat att fastna i nästa steg, förbränning. Utmaningen i Sverige är att gå vidare, utmaningen i flertalet andra länder är att gå direkt från deponier till högre steg. 

Mycket talar för att det är bäst för EU att fastställa övergripande mål för avfallsarbetet och låta medlemsstaterna besluta om de konkreta åtgärderna för hur det ska genomföras. Det finns redan existerande system lokalt och nationellt runt om i EU, och en åtgärd som passar bra i ett lands system kan snarast störa ett annat lands system. Men i praktiken har det inte fungerat så bra att fastställa målen på EU-nivå: flertalet medlemsländer har gjort för lite för att nå målen. Nästan en tredjedel av alla EU-kommissionens över 350 öppna ärenden mot att medlemsstaterna inte följde miljöreglerna 2013 handlade om avfallshantering.

EU behöver tuffare tänder och snabbare processer för att säkerställa att medlemsstaterna faktiskt genomför beslutad miljöpolitik i praktiken. Till dess man får dem behöver man också fastställa mål eller till och med bindande åtgärder på mer detaljerad nivå, när bättre beslut inte är politiskt möjliga. Dessutom gör den fria handeln i EU:s inre marknad att vissa åtgärder fungerar bäst på EU-nivå. Pant på plastflaskor kan vara ett exempel.

För att återvinning ska fungera behövs företag som vill använda återvunnet material. Det behöver då konkurrera med nyproducerad plast i pris och kvalitet. Den billiga oljan – där miljöskador inte speglas i priset – gör det svårare. Olika sorters plast, och farliga tillsatser i plast, försvårar också återvinningen. Kommunerna kan hjälpa genom enkla system för källsortering eller genom att ställa krav på återvunnet material i upphandling. Kommunerna kan också försvåra genom att styra avfallet till förbränning eller, som i många andra länder, till deponering eller genom dåliga system för sophämtning. 

Kanske kan EU hjälpa till genom att begränsa antal material i förpackningar av hårdplast. Det skulle underlätta insamling och återvinning trots en gemensam eller till och med global marknad. Kanske kan EU förbjuda deponering av plast, och förbränning av plast som inte återvunnits. Poängen är att insikten om de växande problemet med plast i havet och dess potentiellt farliga konsekvenser för miljön och vår mat gör att vi måste ta mycket hårdare tag än hittills.