Vid FNs fjärde kvinnokonferens i Peking år 1996 fastslogs att även om alla människor, oavsett kön, nationalitet och ekonomisk ställning, drabbas av miljöförstöring, så är det kvinnorna som drabbas allra hårdast.

Inte så konstigt då, att en överväldigande majoritet av världens miljöaktivister är kvinnor i fattiga länder. En av alla dessa är den indiska filosofen och författaren Vandana Shiva (född 1952).

I Indien livnär sig uppskattningsvis två tredjedelar av befolkningen på jordbruk. När miljökatastrofer såsom torka, erosion och översvämningar slår ut jordbruksmark är det därför många som drabbas, framförallt bland de fattiga, och där är kvinnor ofta redan missgynnade och i maktunderläge. Därför är frågor om hållbar utveckling och klimatförändringar i högsta grad också en jämställdhetsfråga.

Sambandet mellan miljön och kvinnors livsvillkor är utgångspunkten för ekofeminismen, som Vandana Shiva är en av förgrundsgestalterna för. Rörelsen grundades på 1970-talet, och grundas på synsättet att kvinnans och naturens frigörelse och överlevnad är två sidor av samma mynt. Ingen internationell kvinnlig frigörelse utan hållbar miljö, och vice versa. För på liknande sätt som människan begår rovdrift på naturen för sin egen vinning, så betvingar och exploaterar män kvinnors resurser, tid och energi, för sin egen vinnings skull.

Vandana Shiva och ekofeminismen är kontroversiell. Vandana Shiva har bland annat kritiserat hur, menar hon, västerländska kvinnor byggt sin emancipation kring att genom diverse prylar och mojänger göra sig fria från hushållsarbetet. Hon menar att det i botten på de rika kvinnornas frihet ligger en ökad konsumtion av varor. Enligt Vandana Shiva kan kvinnor dock bara bli verkligt frigjorda genom att vi tänker bortom konsumtionssamhället, genom att söka en annan väg bortom materiellt överflöd.

”Aldrig någonsin har den kapitalistiska tanken om ständig tillväxt lyckats ge en befolkning bättre livsbetingelser utan att det samtidigt har fått negativa konsekvenser för någon annan livsform.”

Så skriver Vandana Shiva i Staying Alive (1989). Slutsatsen i boken är att självaste tillväxttanken är ett villospår, en omöjlighet. För i spåren av tillväxt och ökad konsumtion för vissa, desto mer exploatering av naturens resurser, och ju mer miljöförstöring, desto sämre blir livet för världens fattiga kvinnor, menar Vandana Shiva.

Innebär då detta att kvinnor naturligt är mer miljömedvetna än män? Givetvis inte, men det faktum att kvinnor, speciellt i fattiga länder, står för en så stor del av hushållens försörjning och drabbas så hårt och så konkret av miljöförstöringen, har kvinnor ett större och starkare incitament att tänka miljömedvetet och långsiktigt.

Det är med denna insikt i grunden som den indiska bondeorganisationen Navdanya verkar. Organisationen är grundad av just Vandana Shiva och arbetar genom att utbilda fattiga bönder, främst kvinnor, om hållbart jordbruk. Navdanya, som betyder ”nio fröer”, har enligt egna uppgifter organiserat och utbildat över 5 miljoner indiska jordbrukare kring betydelsen av ett småskaligt, hållbart jordbruk som sker i solidaritet med naturen. Organisationen har rentav etablerat ett jordbruksuniversitet i regionen Uttarakhand i norra Indien.

Navdanya menar att då de jordbrukande kvinnorna byter såväl grödor som erfarenheter med varandra, så byggs en stark solidaritet, kvinnornas ekonomiska position stärks och den biologiska mångfalden skyddas. Allt för att ytterst nå en reell hållbar utveckling, som inte sker på bekostnad av någon annan levande varelse.