Efter en lärorik studieresa till Senegal är jag övertygad om att EU har en viktig roll att spela i att skapa en fredlig och hållbar värld genom sina fiskeavtal med tredje land. Men vi måste göra mer. EU kan inte luta sig tillbaka eller skylla på andra nationer som också fiskar i fattigare länders vatten.

Båtar som används i det lokala fisket s.k. "piroger"

Hur uppfattas EU utanför unionens gränser och hur påverkar EU:s handelsavtal fattigare länder? Jag arbetar just nu med en lagstiftning i EU-parlamentet som ska öka transparensen och ansvaret hos EU:s fiskeflotta när de fiskar utanför unionens gränser. Sedan den reformerade fiskelagstiftningen trädde i kraft 2013 så har ”den externa dimensionen”, d.v.s när EU-båtar fiskar utanför unionen, inkluderats i EU-lagstiftning. Innan fanns det inte mycket till regelverk. EU-flaggade fartyg skulle förstås följa nationell lagstiftning och olika havskonventioner, men konsekvensen är relativt välkänd: överfiske och miljöproblem.

Hälften av allt marint liv har försvunnit ur haven de senaste 40 åren, och där spelar det intensiva och storskaliga fisket en helt avgörande roll. Kriget om vad havet kan ge har bara börjat. Det hårda trycket på fiskeresurserna utmanar matsäkerheten på den afrikanska kontinenten, där fisk är den viktigaste proteinkällan.

Jag åkte ner för att träffa de som är involverade i fisket i Västafrika och på ett ärligt sätt diskutera problem och möjligheter.

Mitt bestående intryck från resan är att EU trots allt har en viktig roll att spela i vatten utanför EU:s gräns. Det är långt kvar till fiskevattnen i ett fattigt och korrupt land som Senegal kan förvaltas på ett hållbart sätt. En skulle kunna säga att EU köper sig fri från dåligt samvete: Senegal har idag ingen kapacitet att fiska den tonfisk som landet säljer rättigheterna till.Men varför skulle de inte kunna få det? Med rätt typ av investeringar skulle Senegal kunna utveckla en egen fiskeindustri. Avtalet med EU är för att vara ärlig en rätt dålig deal. Men jag håller med om att det är bättre att en nation som EU fiskar än tex Kina, Ryssland eller Korea som har avsevärt lägre standarder både vad gäller miljö och arbetsvillkor. I samtal med ministerns egen fiskerådgivare så säger han i princip att de kinesiska affärsmännen langar upp pengarna ( och det är mycket pengar) för att göra de investeringar som Senegals president pekar ut. Affärsmännen går direkt på makten och kan via tjänstemän forcera systemet. I gengäld får de lukrativa avtal med Senegal.

Jag med Coura Mbaye och den fantastiska Mariana Samb, organisationen REPAO

EU däremot förhandlar som demokratisk institution med premiärministern och regeringen . Pengarna som EU betalar som bistånd till Senegals egen sektor ligger kvar på finansdepartementet. Endast en mindre del fanns tillgänglig hos fiskeministern och för de pengarna hade man köpt bilar, hävdade ministerns rådgivare.

EU köper sig fri på det här sättet. I fiskeavtalen finns nu ett sektoriellt stöd som ska gå till att bygga upp Senegals egen infrastruktur. Men i princip allt som konstituerar modernt fiske saknas i Senegals egen fiskeindustri: kontrollfunktioner, inspektioner och utbildade fiskare med moderna redskap. Det kustnära traditionella fisket organiseras av lokala råd, vilket gjorde mig till viss del förhoppningsfull och till viss del nedslagen. De enda synliga investeringar som finns i tex process-industri är kinesiska eller koreanska investeringar. EU är inte synligt på lokal nivå och upplevs alltså inte heller satsa på det lokala fisket.

Jag har konsekvent röstat emot fiskeavtal där tillgång ges till den fisk som lokala fiskare behöver för sitt uppehälle. Den måste få finnas kvar för lokalbefolkningens behov. Rena tonfisk-avtal är mer ok, då det krävs större kapacitet att fånga den fisken än vad kuststaterna idag besitter.

Jag anser dock att det som EU gör idag inte räcker. Det räcker inte att skylla på Ryssland och Kina och köpa sig fri med lite ”guilt money”. Vi måste göra mer och vi måste göra bättre. Människor på den afrikanska kontinenten saknar fortfarande att få sina grundläggande behov tillfredsställda och där spelar fisket en viktig roll. Vad som går att få igenom i EU-systemet återstår dock att se. Jag föreslår en rad förbättringar till exempel:

- En publik databas där alla avtal är registrerade ( även de privata avtalen som enskilda båtar sluter med lokala partners ( sk ”direct authorisations") eller när ett land lånar ut sin flagga, eller hyr ut sin båt till länder med lägre standarder ( sk ”reflagging” resp ”chartering”).

- Alla ska kunna visa att de fiskar på ett överskott som inte äventyrar lokalbefolkningens behov. Det ska finnas vetenskapliga uppskattningar bakom avtalen, även de privata.

- Båtar som begår grova brott i andras länders vatten ska förlora sina tillstånd att fiska.

- Ansvarsutkrävande måste bli tydligare, EU:s medlemsstater måste kunna ställas till svars om de låter sina båtar begå grova brott i andra länders vatten

Jag kommer att kämpa med näbbar och klor. Lagen förhandlas våren 2017.

De jag träffade var:

UNIVERSITETET:

Professor Malik Diouf, Director of Institut Universitaire de Pëche et d'Aquaculture (IUPA) Universite Cheikh Anta Diop

REGERINGEN:

Mr Babacar Gueye, teknisk rådgivare åt fiskeministern

FISKEBYN KAYAR: