Den här veckan debatterar vi och röstar om den viktiga förordningen om markanvändning och skogsbruk och dess inkluderande i EU:s klimat- och energi-ramverk ( LULUCF). Fram till år 2030 måste detta göras på ett sådant sätt att ambitionen i ramverket inte minskas. En central fråga för regelverket för LULUCF är hur referensnivån för skogsbruk sätts. Regelverket ska vara transparent och robust för att säkra miljöintegriteten, samtidigt som det svenska självbestämmandet i skogsfrågor inte får äventyras.

Förordningen skapar en rättslig ram för utsläpp och upptag av växthusgaser från LULUCF-sektorn från och med 2021 och fastställer medlemsstaternas åtaganden när det gäller att uppnå unionens åtagande att minska utsläppen av växthusgaser under perioden 2021–2030, samt regler för bokföring och efterlevnadskontroll. Utsläppen härrör från förändrad markanvändning (som omställning av permanent betesmark till jordbruksmark) och från avskogning. Upptaget domineras av koldioxid som absorberas av befintliga och nya skogar. Det nya systemet medger inte några skulder.

Utgångspunkten i förordningsförslaget är att varje medlemsstat förbinder sig till att säkra att nettoupptagen i LULUCF-sektorn inte ska minska, eller i de fall nettoutsläpp för sektorn redovisas, att nettoutsläppen inte ska öka.

Den föreslagna flexibiliteten mellan LULUCF-förordningen och förordningen om ansvarsfördelning är en lagstiftning som också syftar till att värdesätta, belöna och uppmuntra skogs- och jordbruket för att investera mer i klimatsmarta åtgärder.

Förslaget introducerar en mycket viktig princip om att koldioxid avgår i samband med avverkning, vilket innebär att utsläppen bokförs inom LULUCF. Det är viktigt eftersom utsläpp av koldioxid från biomassa i energiproduktion för närvarande inte redovisas/bokförs enligt EU: s lagstiftning. Genom applicering av principen och genom ”no debit rule” ska utsläpp från biomassa, som används som energi, registreras och rapporteras mot varje medlemsstats klimatåtaganden fram till 2030. Denna princip är viktig för att ”säkra” bioenergins koldioxidneutralitet vid utfasning av fossil energi i vårt energisystem och för utveckling av styrmedel (som exempelvis befrielse från koldioxidskatt).

Förslaget presenterar vidare en beräkningsmodell för hur kollager i träprodukter ska beräknas genom att föreslå en annan viktig princip, dvs att det är produktionslandet som får tillgodoräkna sig ökat kollager i produkter. Kol som lagras i produkter redovisas som fördröjda utsläpp (efter avverkning) och på så vis erkänns träprodukter som kollager. Enligt rapportören kommer inkluderingen av kollager i träprodukter främja byggande i trä och utvecklingen av en biobaserad ekonomi.

Referensnivå för skog

För att subsidiaritetsprincipen ska respekteras till fullo bör kommissionen inte kunna besluta på egen hand om referensnivåer för skog. Föredraganden Norbert Lins föreslår en trestegsprocess:

1. Medlemsstaterna beräknar en referensnivå för skog med en uppdatering av de befintliga värdena under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod (bilaga II). De kriterier som ska respekteras fastställs i bilaga IV.

2. En expertgrupp för översyn ska tillsättas i enlighet med bestämmelserna i kommissionens beslut (C(2016)3301) och bestå av kommissionsföreträdare och ett stort antal nationella experter. Expertöversynen bör utformas efter nuvarande Kyotobestämmelser och möjliggöra en ”sakkunnigbedömnings-liknande” process (peer review) i medlemsstaterna.

3. Kommissionen får göra en ny beräkning av de nya referensnivåerna för skog endast om kriterierna i bilaga IV inte respekteras

Vidare föreslår föredraganden att referensperioden ska justeras jämfört med kommissionens förslag från 1990–2009 till 2000–2012. På så vis tas större hänsyn till att inte alla medlemsstater kan skaffa fram tillförlitliga uppgifter om (inventering av) sin skog från 1990-talet. Om perioden förlängs till 2012 kan dessutom Kyotoprotokollets senast avslutade åtagandeperiod tas med i sin helhet.

Sveriges position

Sverige vill principiellt behålla nationellt kompetens över skogen. Detta för att även i framtiden kunna skärpa lagstiftning och ställa högre krav på ett hållbart skogsbruk och skydda den biologiska mångfalden. Detta speciellt med tanke på en biobaserad ekonomi och den potential som finns i skogen för att producera nya hållbara och biobaserade produkter. Därför har regeringen framfört att referensnivåerna ska bestämmas på nationell nivå och inte av kommissionen.
Regeringens utgångspunkt har varit att regelverket bör utformas så att det inte hindrar möjligheter till en långsiktigt ökad och hållbar produktion inom jord- och skogsbruket eller ökade insatser för biologisk mångfald. Bland annat bör avverkning upp till en hållbar nivå inte leda till bokförda utsläppsökningar. I Europeiskarådet framförde regeringen att referensnivån för brukad skogsmark skulle sättas utifrån en prognos om framtida hållbar avverkningsnivå utan justering för skogsbrukets historiska intensitet. Rådet valde dock att föreslå en skoglig referensnivå för avverkning som bygger på historisk intensitet/nivåer. Vilket i praktiken innebär att även om ett överskott/förråd medger en ökad avverkning, utan att det skapar ett kolinlagringsunderskott, rapporteras den avverkade biomassan oavsett som utsläpp.
I EU-parlamentet har rapportören Norbert Lins föreslagit en kompromiss där referensnivån bestäms med utgångspunkt från 2000-2012 (istället för 1990-2009) och att medlemsstater exceptionellt kan få undantag för en högre avverkning om det godkänns av Kommissionen. För ett sådant undantag måste medlemsstaten kunna visa att man bedriver ett hållbart långsiktigt skogsbruk som inte påverkar kolinlagringen negativt, givet referensnivån, och inte heller påverkar åtaganden enligt Parisavtalet. Enligt rapportören är det extremt få länder i EU som möjligen kan komma i fråga för ett sådant undantag om det skulle bli aktuellt. Denna kompromiss ligger närmare regeringens framförda position i rådet, dvs att framtida avverkningsmöjligheter bör baseras på vad som är biologiskt möjligt och långsiktigt hållbart men det är fortfarande kommissionen som har ”the final say”.
Det ska inte vara tillåtet att kompensera för utsläpp i andra sektorer genom att bygga en stor kolsänka i skogen. Sverige vill inte ha en lagstiftning som legitimerar (öppnar upp kryphål för) fortsatt användning av fossil energi utan att medlemsstaterna behöver vidta klimatåtgärder för att uppnå sin del i ansvarsfördelningsbeslutet.