Ålen har länge stått inför hotet om utrotning och nu har äntligen EU-kommissionen dragit i bromsen. Den här drastiska åtgärden debatterade fiskeutskottet på det senaste utskottsmötet i Bryssel ( sep 2017). I nuvarande kritiska beståndssituation, som en enig ICES expertgrupp uttryckt i över 10 år, finns inget annat förslag att lägga fram än noll-kvot. Detta är vad Kommissionen gjort och liksom varje år kommer alltid kvotförslag för Östersjön först. Kommissionen har aviserat att man kommer att gå vidare i andra områden på samma vis där det finns ett kust/havsfiske. Ålen är en kommersiell art och lyder därmed under EU:s grundförordning för fiske. Det betyder att en kvot i enlighet med MSY ( maximalt hållbart uttag) ska sättas.

Östersjön är sedan länge särskilt utpekad som viktigt för mängden utvandrande ål. Så mycket som en tredjedel av all vuxen ål inom EU kommer härifrån (se tex Aqua reports 2016:11). I Östersjöområdet är uttaget av vuxen och därmed lekmogen ål i kust och havsområdet också det största i EU, och har stor påverkan på just de ålar som otroligt nog överlevt alla strapatser under så mycket som 30 års tid. I alla sammanhang när vi talar om fisk är det centralt att vi låter fisken leka minst en gång. I ålens fall sker det bara en gång. ( Sen kan man fråga sig om ålen verkligen är lämplig som människoföda med alla gifter som samlats i den feta fisken under alla år, men det är en annan diskussion).

Glasålfisket i södra EU är problematisktoch det bör också begränsas ytterligare. Det är viktigt att förstå att dels kommer över 95 procent av de små ålar som tas där aldrig nå vuxen ålder och bidra till leken, dels är glasålarna inte "våra ålar" här i Östersjön. De vandrar inte vidare från Frankrikes kust och hit till Östersjön, de som kommer hit tar en annan väg mot våra vatten. Vi måste ta ansvar "vår" ål, helt oavsett vad andra måste göra. Argument som låter som om att "vi ska inte göra något om de andra inte gör någotförst" är barnsliga argument och ett sätt att undvika ansvar för ålens överlevnad.

Det ålfiske vi har idag i Östersjönär snudd på artificiellt och det skulle vara dramatiskt mycket sämre om det inte göddes med utsättningar. Det kan kanske ses som bra, men syftet med utsättningar är inte att upprätthålla ett fiske utan för att öka mängden vuxen fisk som leker. Tyvärr är det så att utsatt fisk inte hittar tillbaka hem och därför bedöms utsatt ål ha en mindre positiv påverkan på beståndets överlevnad i jämförelse med den naturliga reproduktionen.

De utsättningar av ål som sker idag kostar mycket pengar, och alltså med tveksamt resultat. Bara i Sverige har det under en lång rad år satts ut ål, mellan 2-3 miljoner ålar från 2010 till idag. Den del som bärs av skattebetalare är ca 5-8 miljoner kr årligen och fiskarna själva står för mycket liten andel om något. Samtidigt inbringar fisket ca 6-8 miljoner per år (2014-2016). Att sätta ut ål för skattemedel för att låta dessa tas upp av fisket är inte väl använda pengar.

Ett stopp för ålfisket på lekmogen ål i Östersjön kommer drabba några få enskilda fiskare (i Sverige 147st). Särskilt olyckligt är det att det ofta är småskaliga fiskare med små möjligheter att fiska annat. Men att bygga ett fiske på en utrotningshotad art är givetvis inte hållbart och borde ha fasats ut redan. Några kommer att drabbas ekonomiskt och detta måste kompenseras för. Med tanke på att det finns dåligt använda pengar i systemet redan vad gäller ål förefaller det rimligt att ta pengar från dåligt fungerande ålutsättningar betalat av skattemedel till att kompensera fiskare. Det finns medel via EMFF för just denna typ av åtgärder.

Slutligen: det finns lösningar på att upprätthålla en tradition och kultur kring ålfiske. Det vore fullt möjligt att begära begränsade tillstånd för att tex två-tre helger per år för att fiska ål och hålla ålagillen. Ett försvar för traditionen och kulturen kring ål motiverar däremot inte ett fiske på vuxen ål på runt 180 000 kg -200 000 kg per år (officiella landningsuppgifter HaV för gulål-blankål).

Källa: Coalition for Clean Baltic