Klimatfrågan är en av de största utmaningarna från ett mänskligt rättighetsperspektiv, eftersom den har bäring på så många aspekter av vårt ekonomiska, sociala liv och vår möjlighet att leva överhuvudtaget.
Politiker har de senaste veckorna tävlat i att fördöma tragedin i Medelhavet. Hundratals människor omkommer varje år i sin jakt på trygghet och en bättre framtid i Europa. Tragedin som utspelar sig är en effekt av EU:s ohållbara migrationspolitik, men framför allt bristen på vilja att dela bördan av en eskalerande flyktingkris. Om vi ska tro de prognoser forskningen ger så är det här bara början.
För mig har det länge varit tydligt att klimatfrågan är den allt omfattande globala orättvisa för nuvarande och framtida generationer. Och en av de största utmaningarna från ett mänskligt rättighetsperspektiv, eftersom den har bäring på så många aspekter av vårt ekonomiska, sociala liv och vår möjlighet att leva överhuvudtaget.
De senaste sex åren har två procent av världens befolkning varit tvungna att fly från sina hem på grund av klimatrelaterade katastrofer. Om 35 år, år 2050, förväntas 200 miljoner människor vara på flykt på grund av klimatförändringarna. Klimatförändringar skapar naturkatastrofer och torka som i sin tur skapar svält-och krig, och på så sätt drivs människor på flykt från sina hem.
66 procent av världens fattiga är kvinnor, de lever på mindre än en dollar per dag. Kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av effekterna av klimatförändringarna: migration, torka och naturkatastrofer. Detta beror på att kvinnor är marginaliserade i många samhällen på grund av fattigdom, diskriminering och sociala normer.
Trots att det ser ut såhär så är mindre än en procent av avsatta klimatmedel allokerade direkt till kvinnors speciella behov i de mest utsatta länderna.
Starka krafter vill göra frågan om klimatet till något som kan lösas på teknisk väg, av företagen. Allt typ av maktperspektiv och prat om rättigheter hotar nämligen status quo och att fortsätta kunna göra business som vanligt. Därför måste allt språk om gender och kvinnors rättigheter bort ur förhandlingarna inför ett nytt klimatavtal i Paris i år. Detta lyckades en allians med Saudiarabien i spetsen med, på det senaste klimattoppmöte i Lima. Genus, sa man, handlar bara om ”additionalities”. Något som kletas på mest för syns skull och som försvårar förhandlingarna. Så har man effektivt raderat de krav som på riktigt skulle kunna göra avtalet i Paris till något som mobiliserar människor och skapar förändring.
Vad är lösningen då? Vi i västvärlden måste ta vårt ansvar! Det är en sak att prata om lagliga vägar in i Europa - det behövs sannerligen. Men vi måste prata om de bakomliggande faktorer som hela tiden pressar fram flyktingvågorna.
Vi behöver en ekonomi som bygger på tillväxt utan fossila bränslen, en cirkulär ekonomi där mer av råvaran går tillbaka i ett kretslopp, mindre energi slösas, mer förnybar energi framställs och där jämställdhet fungerar som smörjmedel och tillväxtskapande. Vi behöver alltså sluta importera stora mängder fossila bränslen från diktaturer som kränker mänskliga rättigheter. Det handlar alltså inte bara om de klassiska feministiska kraven i en nationell kontext, utan om reella investeringar i miljö/klimat och för jämställdhet som gör skillnad på global nivå. Detta konstaterades för snart ett decennium i och med Stern-rapporten, att investeringar i klimatet är helt nödvändigt för att kortsiktig och långsiktig välfärd och tillväxt. I Sverige har kvinnorörelsen pressat på för mer investeringar i ett jämställt arbetsliv, den kampen fortsätter. Samtidigt är det dags att vidga de feministiska kraven - för ett rättvist och feministiskt klimatavtal i Paris, och för ett energioberoende och klimatsmart Sverige.