Hur låter en vår, när inga småfåglar finns kvar eftersom insekterna som de levde av alla är döda, besprutade och förgiftade av kemiska bekämpningsmedel?
Rachel Carson
Detta var den stora frågan för den amerikanska marinbiologen Rachel Carson (1907-1964), som genom sin banbrytande reportagebok Tyst Vår, år 1962, enligt många skapade gnistan som satte igång den moderna miljörörelsen. En rörelse som spred sig över världen, och med tiden utvecklades till allt från miljöorganisationer till politiska gröna partier på högsta bestämmande position.
Det Rachel Carson visade i sin reportagebok är just på vilka sätt bekämpningsmedel, som till synes bara slår ut ovälkomna skadeinsekter, med tiden får långt större följder: med förgiftade insekter blir också de småfåglar som lever på dessa insekter förgiftade, vilka i sin tur sprider gifterna vidare till rovfåglarna högre upp i matkedjan. Ytterst når gifterna människan, och följderna blir katastrofala. Boken ses ofta som en väckarklocka med allra högsta larmsignal för farorna med kemisk besprutning inom jordbruket.
Bekämpningsmedlet DDT, Diklordifenyltrikloretan, användes flitigt under första halvan av 1900-talet, då det ansågs som något av ett mirakelmedel mot plågsamma skadeinsekter. Inte minst inom jordbruket. Upptäcksmannen bakom DDT belönades rentav med ett Nobelpris i medicin för sin – trodde man då- revolutionerande medel för att säkert och helt ofarligt slå ut exempelvis malariamyggor och tyfusbärande löss.
Rachel Carsons bok möttes därför av stort motstånd från pesticidindustrin, som med alla medel försökte underminera Rachel Carsons teorier. För den stora amerikanska allmänheten var baksidorna av DDT också ännu okända, och bokens innehåll släpptes som en bomb.
”Det har trängt in i och stannat i kroppen hos fiskar, fåglar, kräldjur och både husdjur och andra däggdjur. De har påträffats i daggmaskar som borrar sig fram genom myllan, i fågelägg- och i människan själv. Ty dessa kemikalier finns nu upplagrade hos ett överväldigande flertal människor, oberoende av ålder. De förekommer i modersmjölken och förmodligen också i våra ofödda barns vävnader”
Så skrev Rachel Carson, och snart gav forskningen henne rätt. År 1972, tio år efter hennes reportagebok, förbjöds användningen av DDT i USA. Förbudet anses vara en stor bidragande faktor till att landets nationalfågel och själva symbolen för frihet, den vithövdade havsörnen, sedan år 2007 har hävts från listan på hotade djur.
Över trettio år efter USAs förbud, år 2004, skrev FN en resolution som förbjöd användandet av DDT inom jordbruksverksamhet. Trots detta används DDT än idag i vissa delar av världen, och medlet återfinns fortfarande i vävnader hos olika vilda djur. Statistik från Världshälsoorganisationen (WHO) visar också att användningen av hälsofarliga bekämpningsmedel i världen ökar för varje år, vilken idag är uppe i över två miljoner ton årligen. Framförallt drabbade är arbetare i utvecklingsländer, som inte sällan utsätts för kemikalierna direkt, helt utan skyddsutrustning och utan ekonomiska eller politiska möjligheter att avstå från jobben.
Rachel Carsons alarmerande reportagebok må vara ett halvt sekel gammal, men är ändå högaktuell. Så sent som i somras, 2015, kunde vi läsa nya larm om kraftigt minskade populationer av humlor och bin i världen, där kemiska bekämpningsmedel anses vara en av huvudorsakerna.
En svala gör ingen sommar. Och utan insekter att äta upp, gör den ingen vår heller.
