Världsmarknaden suktar efter Sveriges mineraler och prospekteringsbolagen flockas. Men vem tar ansvar för samhälls- och miljökonsekvenserna av gruvdriften?
Efter decennier av obefintlig landsbygdspolitik, där Norrlands inlandskommuner dräneras på naturtillgångar, lockas hårt pressade kommunalpolitiker av de internationella gruvbolagens löften om jobb och tillväxt. Men det finns inte någon kalkyl som visar att kommunerna eller samhället går plus med rådande lagstiftning. Kommunerna blir ansvariga för dyr infrastruktur och samhällsservice, och samhället blir ansvarigt för att städa upp efter oseriösa gruvbolag. I gengäld erhålles två promille av gruvbolagens förtjänster till staten.
Sveriges mineralavgift är historisk låg och ur ett internationellt perspektiv har Sverige och Bolivia lägst mineralavgift i världen. Fram till 1993 hade Sverige möjlighet att ta ut upp till en femtioprocentig mineralavgift. I Australien ligger mineralavgiften på trettio procent. Ytterst lite av de rikedomar som gruvindustrin genererar stannar därför hos den svenska staten eller hos lokalsamhällena. Kvar blir notan för att återställa de skador på miljön som gruvdriften medför, och den notan betalar vi ofta som skattebetalare. Gruvorna i Ersmarksberget och Svärträsk i Västerbotten kostar nu skattebetalarna en miljon i månaden efter en konkurs.
Tiden är förbi när vi hade statliga eller långsiktiga ägare till gruvprojekten, idag köps och säljs projekten snabbt mellan internationella riskkapitalister. Det finns flera aktuella exempel:
IGE Resources som för tillfället är ägare till nickelprojektet utanför Tärnaby utreds för närvarande av ekobrottsmyndigheten. Den tänkta gruvan är ett ingrepp i den storslagna fjällmiljön och skulle försvåra samernas möjligheter att utföra sitt arbete, dessutom riskerar gruvan att vid ett haveri förgifta hela Umeälven och göra hela älvdalen svårbebodd.
Northland resourcessom driver gruvprojekt utanför Pajala misstänks ha lurat fyratusen norrländska småsparare: ”Det här är de senaste årens värsta aktiebedrägeri. Ledningen har aktivt lurat de 12 000 aktieägarna, varav 4 000 bor i grannskapet”, säger Avanzas sparekonom i en intervju.
Vd:n för Jokkmokk Iron Mines, Clive Sinclair-Poulton, tar över huvud taget inte lokalbefolkningen på allvar och liknar Norra Sverige vid Grönland: ”Det finns nästan ingen som bor där och det finns inga jobb”. På frågan om lokalbefolkningens inställning frågar han ”vilken lokalbefolkning?”
Det sista exemplet är en uppmärksammad konflikt kring järnmalmsbrytningen i Kallak. Sverige har fått hård kritik från FN för hur hanteringen av samernas intressen har skötts. I denna konflikt tillåts gruvnäring att gå före rennäring. ”Laponia” har utnämnts till ett av Unescos världsarvsområden. Hur detta område skulle påverkas av gruvdriften är inget som nämns i gruvbolagets miljökonsekvensbeskrivning.
Den politik som bedrivs av näringsminister Annie Lööf är ett allvarligt hot mot miljön och norra Sverige, som förvandlats till en råvarukoloni med nuvarande lagstiftning.
En klokare regionalpolitik för jobb och utveckling skulle vara lokal beskattning av vindkraft, vattenkraft och skog. Idag förs stora värden ut från många glesbygdskommuner. Resurser som skulle kunna skapa de jobb och den välfärd glesbygdskommunerna behöver. Sverige är beroende av en levande landsbygd för en hållbar utveckling