Varför är transparens i globalt fiske så viktigt? För första gången sätter EU-kommissionen upp ett register över alla som fiskar under EU-flagg utanför unionen, och EU-parlamentet lade, på mitt initiativ, även till att den verkliga betalningsmottagaren ska offentliggöras. Helt färska observationer bevisar hur viktigt detta faktiskt är: fartyg med en europeisk verklig betalningsmottagare, som är flaggade till ett icke EU-land, fiskar just nu i kustnära vatten utanför Mauretanien. Fartygen riktar in sig på kustnära fiskebestånd, till exempel små pelagiska arter som sardinellas, som är viktiga för de lokala fiskesamhällena. I förlängningen hotar detta matsäkerheten i hela Västafrika.
Mauretanien är ett av världens fattigaste länder och vill gärna leda kampen för ökad transparens i fiske. I alla fall ser det ut så ”på papperet”. Mauretanien har officiellt gjort sig till en föregångare för det FN-ledda initiativet ”FiTi” och landet har lanserat en ”Noukachott-deklaration”. EU:s avtal med Mauritanien är det första fiskeavtalet som innehåller en klausul som säger att alla avtal som Mauretanien sluter med andra nationer ska offentliggöras. Men såhär långt har inte mycket konkret hänt, och nu har det snart gått två år efter att protokollet undertecknades.
Enligt villkoren i det nuvarande protokollet är Mauretanien skyldig att lämna en rad uppgifter om fiskeverksamheten i mauretanska vatten till EU-kommissionen. I artikel. 1,7 av protokollet står det att:
Mauretanien ska varje år förse EU med en detaljerad rapport som visar:
· Antalet fisketillstånd för varje fiskekategori som beviljats artyg som seglar andra ländersflagg
· Motsvarande volymer fångst som har godkänts,
· Faktiska fångstnummer,
· De ekonomiska och tekniska arrangemangen för tillstånden för sådana fartyg med tillgång till Mauretaniens fiskezon.
Nu kommer nya oroväckande observationer från Greenpeace, som visar att flera turkiska notfartyg setts fiska nära kusten i mauretanska vatten, men även fartyg med en europeisk verklig betalningsmottagare, som är flaggade till ett icke EU-land. De här fartygen riktar in sig på kustnära fiskebestånd, till exempel små pelagiska arter som sardinellas, som är viktiga för de lokala fiskesamhällena.
De utländska fartygen levererar främst råvara till flera nyetablerade fiskmjöls-fabriker i Mauretanien. Denna växande fiskmjöls-industri, förlitar sig allt mer på den regionala delade resursen sardinella för sin verksamhet, och hotar på så sätt livsmedelsförsörjningen i hela regionen. Med tanke på bristen på insyn i mauretanska vatten så finns det all anledning att vara orolig.
Även en ny kategori av frystrålare infördes i EU-avtalet med Mauretanien, de riktar in sig på kummel, med bläckfisk som bifångst. Jag röstade emot avtalet just på grund av risken för att det fisket hotar resurser som lokalbefolkningen fiskar, men det fanns en stor majoritet i fiskeutskottet för att inkludera kummel och bläckfisk i avtalet. Den fiskeverksamheten inte ska konkurrera med lokala fiskare från Västafrika, och ska enligt avtalet äga rum utanför de stora fiskezonerna för bläckfisk. Men med tanke på bristen på insyn i avtalen som Mauritanien tecknat med andra utländska flottor som är intresserade av kummel-fiske, så är jag mycket bekymrad över den dåliga övervakningen av mauretanska fiskevatten. Hur ska dekunna garantera att detta fiske är hållbart?
Med den nya lagstiftningen hoppas jag att vi kan komma åt några av de kryphål som finns idag i lagen, men sanningen kvarstår. Om kuststaterna i Västafrika inte själva vill ha större transparens på riktigt, utan bara skapar ”papperstigrar” medan de samtidigt säljer rättigheter att fiska till flera fartyg som hotar matsäkerheten i hela regionen, så kommer situationen med överfiske som leder till utarmning av både haven och livet på land att fortsätta.
Ett regionalt samarbete kring de små-pelagiska arterna i Västafrika är helt nödvändigt: Här kan du läsa mer: http://cape-cffa.squarespace.com/new-blog/2017/2/23/the-growth-of-fishmeal-production-in-mauritania-the-implications-for-regional-food-security