”We’re in a time of challenging hierarchies” säger Dr Swati Parashar på konferensen om kvinnor i politik och aktivism som jag deltar på i Varanasi. Är det något som fortfarande karaktäriserar det indiska samhället och som håller människor tillbaka, så är det det sega kastsystemet och det patriarkala samhället som håller främst kvinnor och daliterna, de i den lägsta kasten, tillbaka.

International conference Karlstad Universitet och Banares Hindu University

Jag har lyssnat på en mängd föreläsningar här, bland annat om de viktiga kvinnor som format Indiens historia. Jayajalita, Mayavati och Mamta är några av de kända politikerna som trots kastsystem, fattigdom och diskriminering lyckades skapa sig en politisk plattform. Det kan sägas vara en av de viktigaste byggstenarna i en demokrati av kvalitet: att du kan lyckas som politiker, trots att du inte kommer från en politisk familj, är en kändis från tv/film eller har en massa pengar. De här aktivist-kvinnorna ( främst Mayawati och Mamta) fick genom sina svåra erfarenheter av diskriminering i det indiska samhället, ett stort genomslag och lyckades inta några av de tyngsta politiska posterna i Indien. De hade alla tre en man bakom sig i början, som mentor eller supporter, som stöttade deras politiska mål. Sedan lyckades de bygga en plattform där de kunde vara väldigt självständiga. Det är beskrivande för Indien på många plan, att samhället är komplext och motsägelsefullt. Å ena sidan extremt orättvist, å andra sidan inkluderande och öppet för olikhet. Indien har idag 50 procent kvinnor på lokal politisk nivå, men kvinnor når sällan de högsta politiska ämbetena.

Fältutflykten går till den heliga floden Ganges och fiskebyarna som fortfarande delvis lever från fiske i floden. Jag hade ett väldigt bra samtal med byborna om vad som hänt de senaste decennierna och vad de behöver härnäst för att förbättra situationen. Fiskesamhällen tillhör också den lägsta kasten, daliterna. Små medel skulle kunna lyftakvinnors situation inom fisket. Kvinnorna i den fiskeby jag besökte är de främsta försörjarna för sina familjer. De behöver licenser för att kunna sälja fångsten som byn drar in, och de behöver ett auktoriserat marknadsstånd med tak för att kunna sälja sina varor. Nu måste de sitta i den extrema hettan hela dagen, med inget mer än lite plast som skydd mot den brännande solen.

Floden Ganges, Tulsi Ghat dit hiduerna vallfärdar för heliga bad. Daliterna i fiskebyn

Dammbygget både uppströms och nedströms beskrivs som den stora faktorn som påverkar både graden av förorening och fisket i Ganges. Väldigt svårt att göra något åt , men att kompensera lokalbefolkningen längs kusterna borde inte vara så svårt. En annan sak som Indien borde satsa på är avloppsrening. Ca 450 miljoner människor beräknas ha Ganges som främsta slutdestination för sitt avlopp. Till detta kommer industri-avfall.

Regeringen Modis viktigaste vallöfte var att rena Ganges. Jag har sett en hel del åtgärder. Statsanställda sopar frenetiskt längs stränderna. De statliga anställda åker också ut på floden och samlar in skräp. Men åtgärder är inriktade på att åtgärda yttre skräp, och intet på att faktiskt rena vattnet och det verkliga problemet: att smutsigt avloppsvatten rinner rakt ut i floden. Ganges fungerar som livlina för de miljoner människor som bor längs dess stränder, man dricker vattnet, badar, diskar osv. För att inte nämna de miljontals pilgrimer som vallfärdar dit för att bada. Även lik bränns vid stränderna enligt hinduisk tradition.

Karlstad Universitet har ända sedan 1993 stöttat ett laboratorium som tagit regelbundna prover på vattnet för att kunna opinionsbilda om att Ganges måste renas. Fortfarande idag spolas hela Varanasis avloppsvatten rakt uti Ganges. Laboratoriet har uppmätt skyhöga värden av så kallade fekalie koliform bakterier. På vissa ställen är vattnet helt igenom syrefritt och i princip dött. Den fiskeby jag besökte lever i direkt närhet till detta ”döda” och förgiftade vatten. Varje kväll när turistturerna slutar och mörkret sänker sig, så öppnas portarna och dagens avloppsvatten väller ut i Ganges. Skitlukten är överväldigande och sveper in från floden under kvällen. I detta vatten badar barnen, och man tvättar sina kläder och diskar sin disk….En forskningsartikel från 2013 bygger på datan insamlade av det lilla laboratoriet vid Ganges strand, den bekräftar och förstärker i vilket akut dåligt tillstånd vattnet i Ganges är, hur många människor som är direkt beroende av dess vatten, och hur den indiska regeringens policy totalt fallerat ( Hamner et al 2013). År 2006 gjordes även en studie på hur vattenkvalitén relaterar till vattenburna sjukdomar så som kolera, diarré, tyfoid, dystenteri, Hepatit A ( Hamner et al 2006) . En särskilt farlig form av blodig diarré drabbar unga och gamla och det är också vederlagt av en forskningsartikel från 2007( Hamner et al 2007).

Vattnekvalitet vid olika mätställen längs Ganges. Värst är värdena där hela stadens avlopp orenat rinner ut i floden, precis där fiskebyn jag besökte ligger.

Den nuvarande regeringen har varit effektiv att genomföra vissa förändringar, men många fruktar hindu-nationalismen som Modi står för. Som med mycket annat, miljöfrågor och frågor om vatten måste gå hand i hand med att stärkafattiga människors möjligheter och rättigheter.

Lokal artikel om mitt besök på Vatten-laboratoriet i Varanasi