Att komma till rätta med den psykiska ohälsan som främst drabbar kvinnor är helt avgörande för att klara de stora utmaningar vårt samhälle står inför.
Hur ser det egentligen ut i samhället? Hur mår vi? Hur tar vi hand om samhällets viktiga ryggrad: våra unga och våra förvärvsarbetande småbarnsföräldrar, och då speciellt kvinnorna?
Sedan Socialstyrelsen kom ut med sin rapport om att den psykiska ohälsan ökar radikalt, har vi tävlat om att förklara varför, och vad som behöver göras politiskt. Miljöpartiet har så klart en massa förslag om hur vi vill förbättra vården.
Vi måste korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Vi ska ha barnpsykologisk kompetens på varje vårdcentral och självklart måste vi skapa ett system som gör att inget barn ramlar mellan stolarna.
Psykisk ohälsa hänger ihop med förutsättningarna att påverka sitt liv. Vi vill att mottagningar som arbetar i områden med större risk för sjukdom får mer pengar. Vi vill satsa på elevhälsan, utbilda i mental styrketräning i skolan och erbjuda individanpassad behandling till barn och ungdomar med psykisk ohälsa.
Men det kanske allra viktigaste är att se den psykiska ohälsan som en del av en galen prestationsnorm som gör oss sjuka. Vi måste ifrågasätta hur vi lever. I dag är de unga med psykisk ohälsa så många att vi skulle kunna kalla det ett fenomen i vår samtid. Speciellt utsatta är kvinnor mellan 25–45 år.
För att hårdra finns det en förväntan att alla ska prestera någonting ”fantastiskt” och ”extraordinärt”. Vi ska ”sälja oss själva” och ”vårda vårt eget varumärke”. Att vara vanlig har blivit ett skällsord och en omöjlighet. ”Instagram-perfektionismen” gör det värre och spär på paketeringen av prestation och utseendehets hos våra unga.
Förväntningarna har blivit sjuka och orealistiska. Kanske behövs det en motrörelse? Kanske är lösningen att tagga ner? Att bara ta det lugnt har blivit en revolutionär handling – ett uppror i ett hav av prestation och måsten att se ut och vara på ett speciellt vis: alltid uppkopplad, alltid tillgänglig, lyckad och lycklig.
Att bli helt återställd från en utmattningsdepression kan ta år. År av sjukvård, förlorad arbetsinkomst och smärta för den drabbade. Att unga slås ut innan de ens har påbörjat sitt liv är en stark varningssignal om att vi måste förändra oss nu. Något mindre har vi inte råd med.