EU sviker kvinnorna i fisket

Längs hela den västafrikanska kusten är flera stora fiskeflottor aktiva, fyndigheter som gas och olja har påträffats. Fiskevattnen var en gång rika men lider nu av tydliga tecken på utfiskning. För mig, som ansvarig för lagstiftningen om det externa fisket i vatten utanför EU så är det viktigt att hålla koll på vad som händer i de länder där EU har fiskeavtal, och där flottan är aktiv. 

Jag besökte Marocko i november och i vår besöker jag Senegal och Mauretanien. Frederica Mogherini, EU:s utrikespolitiska talesperson, har en strategi att binda de afrikanska ledarna till sig för att på så sätt bilda stöd för EU:s restriktiva migrationspolitik. Till exempel ”belönades” Libyen nyligen med en tonfisk-kvot vid högnivåmötet om tonfisk i Marocko.

Flyktingarna ska hållas utanför EU:s gränser och då behövs de afrikanska ledarnas insatser verkar EU-kommissionen resonera. Ett mycket cyniskt spel i en värld som präglas av ökande orättvisa och konkurrens om naturresurserna.

I fiskebyn Joall träffar jag kvinnor som kämpar för att överleva under hemska förhållanden. Hit kommer inga officiella EU-delegationer, inte ens den inhemska fiskeministern från området har bemödat sig med att åka hit. Kvinnorna saltar, röker eller torkar fisken som de köper från båtar vid stranden. Med sig har kvinnorna sina barn som inhalerar röken från ugnarna hela dagen. Barnen växer upp i en miljö som är farlig för deras hälsa. Det är en spark i magen att veta att EU betalar skattemedel till så kallat ”sektoriellt stöd” i syfte att bygga infrastruktur till lokala fiskesamhällen, men att inget kommer dessa kvinnor till del. 

Det senaste fiskeavtalet mellan Senegal och EU undertecknades 2014, och i pressmeddelandet från EU-kommissionen skriver man: 

”Som en del av avtalet kommer EU att investera 750 000 euro per år för att utveckla den lokala fiskerisektorn. Lokala fiskare kommer också direkt att dra nytta av bevarande och rehabilitering av fiskevatten och utsatta ekosystem som deras försörjning är beroende av.”

Men när inget stöd öronmärks till kvinnorna, går alla pengar till stora mansdominerade fiskeorganisationer. Situationen är särskilt svår för kvinnor i fisket, då de har svårt att konkurrera på den hårdnande marknaden när haven blir alltmer utfiskade och priserna på råvaran stiger. Kvinnors arbete i Senegal är avgörande för livsmedelssäkerheten i hela regionen, även små investeringar skulle vara välinvesterade pengar.

På en mer strukturell nivå behöver sektorsstödet i fiskeavtalen en särskilt inriktad del för kvinnor. Jag är mycket dedikerad att arbeta för det. Det här är ett bortglömt område som väldigt få har insikt i men som har potentiellt stora konsekvenser för fattiga människor längs kusterna i Västafrika, då fisk är den viktigaste proteinkällan på den afrikanska kontinenten. 

Problemet är att EU-kommissionen inte lägger sig i hur landet spenderar sina pengar. Det är helt landets egna prioriteringar som ska styra. Det är tydligt att kuststaterna satsar medel, men satsningarna har inte nödvändigtvis en bredare utveckling och livsmedelssäkerhet för ögonen, vilka är målen för EU:s utvecklingspolitik för fisket. Det finns en risk att beslut främst fokuserar på att förbättra fiskeriförvaltningen för industrisektorn, utan att ta hänsyn till behoven och betydelsen av lokalt småskaligt fiske.

Som så många gånger förut är kvinnors liv och rättigheter satta på undantag. Att enträget och bestämt fortsätta tjata om ”representation, resurser och realia” de tre ”R” i allt jämställdhetsarbete är vår uppgift som feminister. Det handlar om människors överlevnad.