Varje dag återvänder hundratusentals små kanoter till Afrikas kuster med sin fångst, efter att ha trotsat de ofta farliga vågorna till havs. Fisk är den viktigaste proteinkällan för många miljoner människor som bor i kustområdena och bidrar också med inkomster och arbetstillfällen.
Över tolv miljoner afrikaner arbetar med att fånga och bereda fisk och fiskeindustrin är viktig för ökad jämställdhet, eftersom arbetstillfällen inom beredningsindustrin ofta är förbehållna kvinnor.
FN har satt siffror på havets ekonomiska betydelse. En fjärdedel av all fisk som fångas i haven runt Afrika fångas av icke-afrikanska länder som har köpt tillträde till fiskevattnen. Om all den fisken istället skulle fångas av de afrikanska länderna själva skulle det kunna generera nästan 28 miljarder kronor i ytterligare årliga inkomster.
Det råkar vara ungefär lika mycket som Sveriges samlade årliga biståndsbudget till alla länder i hela världen. Det säger alltså sig självt att ett hållbart fiske skulle kunna åstadkomma en enormt stor nytta för de människor som behöver det som mest.
Därför fortsätter Miljöpartiet att inom EU driva på för hållbart fiske. Jag presenterar inom kort en resolution i EU-parlamentet med förslag på hur EU kan gå vidare för att komma tillrätta med överfiske runtom i världen.
Den här veckan sker ett avstamp för det fortsatta arbetet när jag deltar vid en konferens på Las Palmas om hur EU och afrikanska länder kan samarbeta bättre i fiskefrågor.
Mötet sker mot bakgrund av att utvecklingen går åt rätt håll. EU har börjat ta mer ansvar för hur man fiskar runtom i världen. När EU höjer ribban för ökad hållbarhet, mer öppenhet och mindre korruption, tvingar vi andra länder att följa efter.
Men det finns mycket mer att göra. Vid den här veckans fiskemöte med europeiska och afrikanska ledare kommer jag särskilt att betona vikten av mer öppenhet och bättre kontroll. Idag saknas information om vilka båtar som har tillstånd att fiska i afrikanska länders vatten och hur mycket fisk de fångar. Den enda information som finns offentligt tillgänglig kommer från de fiskeavtal som EU tecknar med olika länder. Men till och med då finns bara information om hur mycket fisk som EU-fartygen fångar totalt.
Dessutom undertecknar fartygsägare privata avtal för att få fiska i olika länder. Det finns också fall där europeiska fiskare ingår samriskföretag i afrikanska länder för att deras fartyg ska kunna flaggas där. På grund av alla okända privata avtal och samriskföretag vet man inte vet hur mycket fisk som fångas totalt, och därför ökar risken för överfiske. Dessutom uppstår en orättvis konkurrens med både utvecklingsländernas lokala fiskare och med de EU-fiskare som följer reglerna. Tyvärr är omfattningen av de här arrangemangen inte känd fullt ut.
Det behövs därför ökad transparens för att få bättre insyn i omfattningen av alla de här aktiviteterna. Jag anser att EU-kommissionen bör samla in och publicera data om EU-fartyg som är verksamma runtom i världen. Det skulle i sin tur sätta press på andra fiskenationer att komma fram i ljuset. Mer transparens bidrar till att stävja korruption, och därmed stärker man rättssäkerhet och demokrati.
För att göra det svårare att bedriva illegalt fiske behöver också de afrikanska länderna utöka kontrollen av fartyg till havs.
Med ökad kontroll kommer man också åt sådant som slaveri och trafficking. Ju fler fartyg som fastnar i kontroller, desto svårare blir det att genomföra slaveriet. Här har EU:s förordning mot illegalt fiske börjat få viss effekt.
Eftersom EU-fartyg finns på plats utanför Afrikas kust är det EU:s ansvar att verka för en hållbar fiskeförvaltning där. Om EU-fartygen fiskar hållbart istället för ohållbart får det positiva effekter för lokalbefolkningen. Sverige har under lång tid byggt upp kunskap på det här området och har en ledande position inom EU och globalt vad gäller havsförvaltning. Vi ska utnyttja denna position till att ta ansvar och verka för friska hav världen över.
Linnéa Engström (MP)
Europaparlamentariker